Leontines bortglömda trädgård
Ett år var temat för Sofieros Den stora trädgårdsfesten en spegling av trädgårdskonst från olika tidsepoker. Jag fick det smickrande uppdraget att skapa en trädgård med koppling till det förra sekelskiftet. Platsen var på den stora gräsmattan rakt framför slottet.
Att göra en tidstypisk och vacker trädgård blev inte valet, utan en bortglömd trädgård. Det vackra och fantasieggande Leontine, min pappas faster, fick släppa till namnet. Grundinspirationen lånades från den trädgård som mina farföräldrar anlade bakom den nybyggda skolan i skånska Slimminge där farfader tillträdde som folkskollärare 1903. I skolan fanns lärarbostaden vilket var brukligt på den tiden. Långt senare fick synen av den helt utraderade trädgården bli min utgångspunkt för installationen på Sofiero. För tiden och bristen på skötsel vinner över vilken minutiöst välskött anläggning som helst.
Den bortglömda trädgården hade formen av en tårtbit med ett nytillverkat lusthus i fonden och med likaledes nytillverkat plank längs sidorna. Lusthus och plank patinerades till påskyndat förfall och jag svarade själv för all planering, ritningar, snickeri, växtval och uppbyggnad.
Allt snickrades i sektioner för att kunna transporteras och sättas upp på plats. Det enda gamla var fönsterrutorna i lusthuset. Divved från stranden bildade det hoplappade staketet i framkanten.
Flinka medhjälpare vid uppbyggnad, plantering av växter och rivning var konstsmeden Jan Haellquist och hans fru Carin.
Solurets rost fick lite extra hjälp. De nya buxbomsplantorna som levererats från proffsleverantören Splendor Plants tuktades ojämnt, den nya fina fontänen från Ulriksdals trädgård fylldes med ogräs och överallt bland de ”överlevande” prydnadsväxterna som pioner, budleja, isop, veronikor, rosor och sparris planterades ogräs som kirskål, tistlar och nässlor in. En trädgård behöver inte glömmas bort i många år för att förfallet ska bli synligt. En loppiskofta som fick extra hjälp mot förgängelsen förstärkte intrycket av övergivenhet.
En del besökare på Sofiero förfasade sig över att detta inte var en riktig och fin idéträdgård, andra njöt i fulla drag över det poetiska i förfallet. Och nog fick många med sig en tankeställare på köpet om sin egen trädgårds framtid. Själv sände jag en tacksamhetens tanke till mina farföräldrars trädgård som jag själv bara sett bilder på. Och något år senare har lusthuset monterats upp igen och återfått sin ursprungligt tänkta glans i trädgården på Österlen även om något av det genuint ålderdomliga är bevarat.
