Bitsk komedi om en begravning
Äger vi våra anförvanters död och begravning även om vi aldrig varit nära dem känslomässigt? Och vilka tillhör gruppen ”de närmaste” och vilka utgör egentligen familjekretsen? För att inte tala om vad ”i stillhet” är.
Dessa svåra frågor är pjäsens kärna. Annat handlar om identitet. Vad händer med resterna av ett kärleksförhållande som brustit genom att ena partnern sökt sig till helt andra partners?
I pjäsen skalas den ena vanföreställningen och lögnen efter den andra av som blad på ett kålhuvud.
Ett mycket drastiskt och komiskt drama – eller svart komedi – om dödligt allvarliga ämnen. Trots det bitska och bitvis tumultartade skeendet slutar pjäsen i lugn och med viss försoning.
Inte minst en utmanande roll för en kvinnlig skådespelare, kring 50, men också för en jämgammal man samt en äldre kvinna.
Personer:
Helena, dotter till den avlidna Elisabeth
Fredrik, Helenas f d man
Vera, halvsyster till Elisabeth
”I stillhet” bör spelas som enaktare för att bevara stämningen som en kopp pauskaffe och ett glas vitt annars kan spoliera. Det får publiken lugna ner sig med efteråt eftersom pjäsen väcker många frågor och dammar av mer eller mindre förträngda minnen.
Och vad kan en byrå i Haupt-stil spela för roll? En påtaglig och samtidigt symbolisk möbel som familjen har kallat ”Überhauptnicht” och som rymmer påtagliga överraskningar för den medelålders och av bitterhet fyllda dottern.
