Jag har svarat för kåserier och krönikor i de flesta typer av press samt skrivit och framfört inslag i radio, såväl lokalradio som riksradion. Några finns u bokform.
Ett antal krönikor publicerades på kultursidorna i Helsingborgs Dagblad. Det nedanstående ämnet har förblivit högintressant genom bland annat Mats-Eric Nilsson. Vi hade med något på samma tema i julkabaréerna på Helsingborgs stadsteater. Ett nummer, en sketch finns på Youtube, ”Önskelistan” (länk).
Ett antal om- och utarbetade radiokrönikor finns i boken ”Tick tack tiden består” som kom ut hösten 2012. Det är analyser av årets månader samt veckodagarna. Allt med en humoristisk knorr.
Under min tid som månadskrönikör i Radio Kristianstad blev det sammanlagt mer än 50 krönikor genom åren på teman som ”Livet är sagolikt” och ”Strimlade skivor”. Men sådana roande och ibland oroande krönikor har även dykt upp i veckopress och månadsmagasin av alla de slag liksom i dagspress.
Här ett exempel som varit publicerat i dagspress:
BEHOVET AV BANDITER
Indiana Jones får ursäkta, Batman likaså. Uppräkningen av smarta och hyllade hjältar och hjältinnor kan bli lång. Visst tycker vi om dem, applåderar dem, härmar gångstil och deras hopp i lång lian eller höftskott med en kilotung Browning. När en ny film med våra favoriter aviseras genom sin massiva marknadsföringsmatta, då väcks vårt behov av äventyr, skjutglada dueller och rafflande biljakter.
Men dessa våra favoriter hamnar dock ofta på andra plats för bedragarna, banditerna och skurkarna står hjärtat allra närmast. De invaderar våra sinnen på ett helt annat sätt än hjältarna vilket inte är så konstigt för det är just den sidan som gör dem oemotståndliga. Det skrämmande och hotfulla. Deras förmåga att bana sig väg genom djungeln i jakten på den gode kittlar oss med frågan om hur vi ska klara oss.
Kontraster
Solstrålar som glittrar på sjön blir inte mycket mer än lite ljust flimmer om inte vattnet är mörkt och dystert.
Ett plommonstop var en stilfull brittisk huvudbonad för överklassen ända tills en man med asiatiska drag och namnet Oddjob förvandlar den till ett mordvapen i den klassiska Bondfilmen Goldfinger. Med ett snyggt kast hugger hatten av huvudet på en staty medan Jean Connerys oövervinnerlige agent klarar sig undan med bråkdelen av en millimeter till godo.
Bland de nyaste i banditbranschen är ryskan Spalko i senaste Indiana Jonesfilmen. Hon är inte den första kvinnliga skurken i en mansdominerad värld, men hon är ett intressant fenomen. Här har Harrison Ford fått en värdig motståndare i Cate Blanchetts gestalt och vips står det goda mot det onda, man mot kvinna och väst mot öst.
Skrämd i trygghet
Det handlar såklart om när en obehagligt krypande rysning blandas med tryggheten i hemmets stabila Ikeasoffa eller i biosalongen popkornsmörker. Och sen vet vi att vår hjälte fixar det och att den onde får sitt straff, mer eller mindre utstuderat. Det begriper vilken amatörpsykolog som helst.
Fast nästa omröstningspoäng skulle jag vilja ge till den mörka sidan av ditt och mitt inre, den som står i kontrast till vår godhet och vårt ädla sinne. De tillskapade banditerna på film och i böcker har drag som vi känner igen, för vem skulle inte vilja svinga en hatt mot några väl valda motmänniskor.
Där finns skillnaden mot levande livet. Ingen av oss hyser överdrivet stor längtan att möta verkliga banditer och tvingas ligga på bankens golv med pistoler och yxor över huvudet. Och säg den som vill bli gödd av en kannibal nere i källaren.
Det ofattbara
Kanske blir vi fascinerade av en filmskurk som hanterar ett dödligt svävande plommonstop eller som blir hungrig vid åsynen av en medmänniska eftersom vi lugnt kan stå med huvudet nertryckt i sanden. Vi intalar oss att det hemska inte är på riktigt trots allt. Likt hjälten och hjältinnan kan vi fixa till det även om det sker i sista stund. Och bakom banditerna döljer sig ju alltid en Jack Nicholson, Anthony Hopkins eller Glenn Close.
Inte konstigt att vi behöver banditerna.
© Henrik Valentin 2008
